I särskolan har jag lärt mig allt jag kan

I hela mitt liv har jag gått i skolan, kurser och längre utbildningar, jag har studerat på flera universitet och högskolor, men ingenstans har jag lärt mig så mycket som i särskolan. Idag känner jag mig varm i hjärtat av all kunskap jag fick under mina många år i särskolan och vill dela med mig av detta i bloggen.

Som färdigexad lärare kunde jag välja och vraka bland jobben, det var ett arbetsmarknadsläge likt det idag, stor lärarbrist. Ung och pigg bestämde jag mig för att ta det mest udda uppdraget. Jag fick en tjänst på det som då hette Särvux, som nu heter särskild utbildning för vuxna. Där hade jag grupper med elever mellan 20 och 68 år, livserfarenheten var olika lång och förkunskaper var helt individuella. Jag hade mest kurserna i data, matte, svenska och naturkunskap.

Efter några år gick jag vidare till gymnasiesärskolan där jag arbetade på olika skolor, både med de elever som gränsade till att gå i vanlig gymnasieskola och de som var på mycket tidig nivå och hade en ytterst begränsad kommunikation. Ett år inom grundsär hann jag också med.

Jag har arbetat som lärare, specialpedagog och rektor i särskolan. I alla dessa uppdrag har det viktigaste varit elevkontakten. Tänk så många gyllene stunder jag fick.

Hur livserfarenheten spelar in lärde jag mig framförallt av mina vuxelever. Jag minns den härliga mannen K som var femtio år gammal och kämpade med att läsa treordsmeningar och hade ett begränsat tal. En dag avbröt han sig i läsandet och tittade bekymrat på mig, han började dra i ärmen på min randiga tröja. Tröjan var modern på den tiden och hade trekvartsärm. K drog och sa ”fyrtio fyrtio”, först tog det ett tag innan jag förstod vad han sa, sedan förstod jag innebörden. Det K såg var en fröken som försökte hjälpa honom med läsningen men som inte ens kunde tvätta, hon hade ju inte haft förstånd att tvätta tröjan i fyrtio grader, den hade krympt i ärmarna. Ja, vi var sannerligen bra på olika saker K och jag.

I början av vuxtiden förstod jag inte varför flera av mina äldre elever ryckte till när jag kom för nära. När de sedan började berätta om sina erfarenheter av skola som barn och om livet på institution så förstod jag, de var ju rädda för slag. Så fruktansvärda minnen som satt i och som aldrig gick att sudda ut.

En av mina tidigaste lärdomar var min andra vecka när jag satt och räknande med elev R, han ville att jag skulle titta på det han gjort, jag berömde honom mycket men bad honom titta igen på ett tal som blivit fel. Där och då mullrade åskan loss i rummet. Att säga till R att han gjort fel var ett misstag. Det tog lång tid och mycket möda att vinna tillbaka den vanligtvis glada härliga R igen. Av R lärde jag mig något väldigt viktigt. Efter den lektionen har jag nämligen aldrig sagt till en elev att den gjort fel, jag har uttryckt mig annorlunda. Jag har berättat att jag borde förklarat bättre, att det finns olika saker att lösa saker på och använt exempel från livet. Det har gjort skillnad.

Mitt allra finaste minne från vux är från min elev I. Hon kom till mig en hösttermin och ville gå mattekurs för att hon visste att hon ibland blev lurad när hon gick till affären. Under året räknade vi och arbetade både med matematik och självkänsla. Jag gjorde massor av eget material till I och vi tränade på kassa och växling och hon fick själv prova att vara kassörska. I kämpade, enträget men med mycket frustration över att behöva kämpa med sånt som många andra tycktes kunna automatiskt. Men så kom näst sista veckan på vårterminen, I kom in i klassrummet och lyste som solen själv. Fröken sa hon ivrigt, vet du fröken, jag var och handlade igår och vet du vad jag sa till kassörskan, jag sa ”mig lurar du inte”. Känslan I förmedlade till mig och de andra i gruppen den stunden gör mig fortfarande tårögd.

På de nationella programmen på gymnasiesär lärde jag mig mycket om utanförskapet. Hur det var att nästan ha fått gå i vanlig klass men sedan hamnat i särskolan. Många av dessa elever hade börjat i vanlig skola, misslyckats och sedan fått en plats i särskolan. De kunde beskriva befrielsen av att få vara i ett sammanhang där de slapp låtsas vara som andra och hela tiden maskera att de hade svårare än andra med vissa saker, att för första gången få känna gemenskap. På särskolan fick de möjlighet att träna olika saker de behövde för ett meningsfullt vuxenliv med både hem, arbete och fritid. Under denna tid fick jag också lära mig om hur svårt det kan vara när man vill vara med i en gemenskap, hur flera av dessa elever drogs med i gäng som ägnade sig åt droger och kriminalitet. De var ivriga att få vara med och utnyttjades ofta för att vara den som fick ta smällen och var den som åkte fast. Detta upplevde jag ofta drabbade de som placerats sent i särskolan. De som gått i särskola sedan tidiga skolår var tryggare med sig själva och hade hittat sin vänkrets.

När jag sedan kom till det som då hette verksamhetsträning och som ibland kallas träningsskola fick jag nya upplevelser. Kanske var det där jag lärde mig mest. Av personalen lärde jag mig hur fantastiskt fint det går att arbeta med att göra hela dagen till en pedagogisk situation. För en del av eleverna togs mycket tid upp av näringsintag, hygienskötsel, ståträning, sjukgymnastik och vila. Att då hinna med regelrätta lektioner mer än kortare stunder var en utmaning. Personalen gjorde det så bra. Varje moment under dagen hade pedagogiska mål och det gick utmärkt att träna kommunikation och annat under dagens olika moment. Eleverna kom tydligt framåt, men det tog tid. Här lärde jag mig lyckan av att träna något hundra gånger och att det kan funka den hundrade. Jag lärde mig också konsten att vänta in, när någon vill kommunicera, men det tar tid för svaret att komma. Det är vanligt för många men blev tydligare med dessa elever. Jag lärde mig vikten av att vänta på ett svar som kanske kommer, något jag haft stor nytta av i många sammanhang.

Överallt i särskolan lärde jag mig om bemötande, att vara lågaffektiv var alltid det enda rätta. Att noga kartlägga vad som hände när något gått snett för att kunna förebygga andra gånger var den stora nyckeln till framgång. Att ligga steget före för att förebygga misslyckanden är verkligen så viktigt. Inga barn och unga eller vuxna i särskolan lär av sina misstag. De lär av att få lyckas. Jag är innerligt tacksam att jag fått hjälpa några av dem att lyckas och att så många hjälpt mig att lyckas i mina olika roller i särskolan. Av kollegor och personal, men kanske allra mest eleverna har jag lärt mig så otroligt mycket, detta är jag så tacksam för.