På spaning efter hemmasittare i Almedalen
Har kommit hem efter några givande dagar i Almedalen. En sak jag spanade extra på var frågan om problematisk skolfrånvaro, s.k. hemmasittare. När jag sökte i programmet på #hemmasittare fann jag ett tiotal seminarier. Några av dem har jag besökt, ett av dem har jag själv pratat på och jag har också passat på att prata om ämnet med människor jag mött.
När jag tillsammans med Maria Bühler och Terése Österholm skrev boken Lågaffektivt bemötande och probematisk skolfrånvaro (Studentlitteratur 2018) så fann vi att många skolor ville och försökte göra insatser, men att det också fanns stor okunskap, framförallt om hur många av landets #hemmasittare som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och adhd och hur omfattande insatser som behöver göras samt brister i samverkande insatser mellan skola och andra instanser.
På min spaning i Almedalen hittar jag några positiva saker:
- Fler och fler skolor och huvudmän ger intryck av att uppmärksamma problemet och jobbar med insatser för både närvarofrämjande arbete och arbetet med att få tillbaka elever som är hemma.
- Många pratar om det viktiga relationsskapande arbetet
- På flera håll pratas det om att små undervisningsgrupper behöver finnas
- Vikten av kommunikation, tydliggörande pedagogik och hjälpmedel lyfts på flera håll
- Flera pratar om kopplingen till NPF
- Skolmiljön diskuteras, möjligheten till återhämtning, att kunna få rörelse och avskildhet i skolan tas också upp
- Ett seminarium handlar om skolor som arbetar med djur och natur för att få elever att må bättre och återvända till skolan. Nytt för mig är att det finns möjlighet att göra detta arbete utan att elever som är allergiker eller djurrädda tar skada.
- På flera håll höjs röster om att vi måste se anpassningar och stödinsatser som investeringar istället för kostnader.
Tyvärr hittar jag också några upprörande saker (sagda av människor som vill väl men inte har tillräckligt med kunskap i mina ögon):
- Några som pratar om #hemmasittare blandar fortfarande in tanken om att det är skolk
- Andra uttrycker att det är ”elever som misslyckas i skolan”, jag vill verkligen hävda att det är skolor som misslyckas med elever
- Några anger fortfarande bristen till anknytning med föräldrar som det vi främst behöver arbeta med
- Någon pratar om att en del elever med problematisk skolfrånvaro har ett ”störande beteende”, jag tänker att de förmodligen syftar till elever som visar ett beteende som blir problematiskt för viss personal att hantera som kan uppstå när eleven inte får rätt bemötande
- På ett seminarium refereras till en studie från USA där effekten av att förändra skolmiljön mätts i hur ofta personalen sett sig tvungna till att hålla fast elever. Detta är en jämförelse som inte på något sätt håller etiskt eller bör refereras till i Sverige.
- Sist men absolut viktigast! Flera säger att det måste till mängder av resurser för att insatser ska kunna göras i tillräcklig utsträckning så att inte utanförskapet blir livslångt och därmed också extremt resurskrävande för samhället. Dock verkar ingen veta var dessa resurser ska komma ifrån.
Arbetet för alla våra barn och unga med problematisk skolfrånvaro går vidare. Det finns mycket vilja, ganska mycket kunskap och kanske kommer det också tillsättas resurser? Jag är stolt och glad över att kunnat bidra med en del kunskapsspridning och känner fortfarande att vår bok är väldigt viktig.